En av de absolut bästa grejerna jag vet är när jag ska söva Vilgot liggandes. Ibland sitter jag med honom i famnen och det är också mysigt, men annars ligger vi ner i sängen. Då ligger han tätt intill mig och lägger oftast ena handen på min bröstkorg och liksom drar med handen fram och tillbaka. Klappar så fint. När han gjorde det häromdagen låg jag och tänkte på att jag måste skriva ett inlägg om det och försökte känna efter hur det faktiskt kändes inombords. Det låter cheesy som fan och jag kan nästan inte skriva det, så fånigt det känns, men jag fick fysiskt ont i magen. Jag älskar honom så mycket att det fysiskt gör ont. För att fortsätta på ostvägen får jag faktiskt ibland en klump i halsen när jag tänker på att jag älskar honom. Jag är inte alls i närheten av att gråta, men klumpen sätter sig där. Jag är så stolt över att ha ett så fint barn. Det är jävla märkligt att kroppen reagerar så och det känns som sagt ganska fånigt, men det är sant.
Det som jag tror gör det så härligt är att det är en slags bekräftelse på min kärlek för honom. Jag kan pussa och krama om honom men han kan ju inte riktigt göra samma sak tillbaka än. Så när han ligger så tätt intill och är alldeles lugn och klappar på mig med sin mjuka hand tar jag det som ett svar på alla mina pussar och kramar. Han är så trygg med mig att han kan ligga där med slutna ögon och klappa i lugn och ro.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar