Viggo

Jag har stor ångest över en grej som gnager i mitt bakhuvud. Jag försöker att undvika att tänka på det för mycket för jag blir bara gråtfärdig och får ångest.

Min äldsta syster, Sofie, skaffade en underbar liten hund för 6-7 år sedan, han heter Viggo. Jag har känt mig som hans andra matte och har, bland andra, varit den som gått ut med honom och umgåtts med honom dagtid under några år, när min syster har jobbat. Han var lika mycket min lilla bebis som Sofies. Jag flyttade senare ihop med Christian och började plugga i Norrköping och hade därför inte lika stor möjlighet att hjälpa till med Viggo.

Han är en alldeles underbar liten hund. När man är ledsen sätter han sig i ens knä och lägger hakan på ens axel. När man kramas med sin pojkvän vill han alltid lägga sig mellan och få uppmärksamhet. När man kommer innanför dörren springer han fram alldeles överlycklig och gnäller och gnyr efter kramar och pussar. Och när han är på myshumör kan han komma fram och lägga hakan på ens ben. Han har så fina ögon och en alldeles förskräcklig päls, men han är ändå den finaste hunden jag vet.

Ett stort problem vi i princip alltid har haft med Viggo har varit att han kissar inne. Det har inte spelat någon roll om vi har varit ute på en vanlig promenad eller om vi har gått i flera timmar. Han kissade ändå inne. Utöver det är han en väldigt lättstressad hund och har alltid varit. Jag antar att det beror på vilka raser han har i sig bland annat. Han är en salig blandning av många raser.

För 8 månader sen, när mina systrar flyttade från Ryd in till stan, kände Sofie att det var dags att ge bort Viggo till vår lillasyster och pappa i Stockholm, så att han inte skulle behöva sitta ensam så många timmar om dagarna. Dessvärre verkar detta inte ha hjälpt alls. Han kissar fortfarande inne och är fortfarande lättstressad osv.

Min lillsyster var hos veterinären med Viggo, för inte så länge sen, för att kolla om det skulle hjälpa om han kastrerades och fick veta att det med största sannolikhet inte skulle hjälpa. Han är så pass gammal att den vanan inte går att få bort. Att han utöver det inte mår så bra som han förtjänar har lett till att ett beslut, om att han ska avlivas, har tagits.

Jag vill verkligen inte det. Ingen av oss vill det. Jag intalar mig att det är själviskt att låta honom leva när vi ser att han inte alls mår bra. Men har jag gjort allt jag kan? Jag känner sån skuld när jag tänker på att vi ska ta hans liv. Vi låter människor leva hela sina liv för större och mer extrema saker än det han ska avlivas för. Jag kan inte bestämma mig för om det är för hans bästa eller om vi tar den enkla vägen ut. Bör jag ha dåligt samvete eller har jag gjort allt jag kunde? Jag vet inte.

En annan lösning hade varit att ge bort honom till någon som har tiden, kunskapen och viljan att engagera sig till hundra procent för att få honom att må bättre. Det är något som antagligen skulle ta flera år och väldigt många timmar om dagen och det är ju inte säkert att det skulle funka heller. Vem skulle ta honom? Ingen vill ha en vuxen hund som skäller, kissar inne och är superstressad, hur underbar han än är utöver det där.

Det är jobbigt.