BVC

Idag var vi på bvc och tog längd och vikt och pratade om Vilgots sömnvanor. Han väger nu 9620 gram och är 76 lång. Enda sen han föddes har han legat över medelvikten för bebisar i hans ålder, tills nu. Nu ligger han mitt på medelkurvan viktmässigt. Längdmässigt ligger han fortfarande över medel.

Vilgots sovvanor har ju på senaste tiden blivit lite sämre än de har varit. Han kan i princip bara sova i famnen på någon och vaknar så fort vi lägger ner honom i spjälsängen. Både min och Christians famn funkar bra, även om min verkar vara att föredra. Hos mig kan han ju amma och så fort han är hos mig känner han väl lukten av bröstmjölken.

Barnmorskan gav oss rådet att Christian skulle sköta nattningen ett tag framöver. Jag sköter det på dagarna eftersom att det är jag som är hemma med Vilgot på dagtid. Hennes råd var att lägga Vilgot i spjälsängen och ge honom en flaska med välling och att sen bara finnas där bredvid, men inte göra mycket väsen av sig. Om han börjar gråta ska vi inte lyfta upp honom, utan bara visa att vi finns där genom att sjunga en sång, gärna samma sång varje gång, röra vid honom, klappa honom på rumpan eller något i den stilen som gör honom trygg.

Idag provade vi att göra som barnmorskan föreslog. Christian la Vilgot i spjälsängen och försökte ge honom flaskan, men han bara grät och var arg. Efter typ 15-20 minuter kom Christian ut och jag såg på honom att det var väldigt jobbigt känslomässigt. Vilgot grät fortfarande helt hysteriskt och hans röst lät väldigt hes. Jag gick in och lyfte upp Vilgot för att lugna ner honom. Jag försökte ge flaskan när han var i min famn men han ville inte ha den. Han var för upprörd. När han hade lugnat ner sig, efter typ 5 minuter, la jag ner honom i spjälsängen igen. Då började han gråta lika hysteriskt som innan och satte sig upp. Jag sjöng när trollmor lagt sina elva små troll på repeat och la honom ner efter varje gång hade satte sig upp. Efter ett tag låg han kvar, istället för att sätta sig upp, och grät fortfarande jättemycket och sen satte han sig upp flera gånger igen. Till slut provade jag att stryka handen över hans mage och då såg jag att hans ögonlock blev tunga och så slutade han gråta. Han vaknade till två-tre gånger kort efter men somnade om lika snabbt när jag höll handen på hans mage. Totalt tog det typ 40 minuter.

Jag kände mig som världens sämsta förälder som lät honom gråta hysteriskt så länge. Usch, vad elak jag känner mig. Nu när han ligger alldeles utslagen och sover vill jag inget annat än att plocka upp honom och ha honom nära i min famn, säga förlåt och pussa på honom. Han kanske inte är den enda som behöver det här.

Det var fruktansvärt jobbigt för oss alla tre, men nu sover han i sin säng och har gjort det i över 1 timme. Imorgon fortsätter kampen. Jag försöker tänka att han bara är ovan och att det här i slutändan gör honom till en starkare och mer självständig individ. Att ligga själv i sängen är ju inget farligt, vi finns ju där.