Kompis det går bra nu

Mitt nya liv går i rätt riktning än så länge. Jag är visserligen bara inne på andra dagen men ändå, varje dag räknas!

I morse kom vi upp strax efter 8 och Vilgot fick sin gröt. Jag kände mig inte superpigg men det beror nog på att jag tränade igår för första gången på typ hundra år. Jag, min syster Sofie och min mammavän Elin gick på ett afro powerdance-pass och jävlar vad otränad jag är! Träningsvärken idag är mycket mildare än jag trodde att den skulle vara, och det är jag självklart tacksam över, men det känns ju som att det måste bero på att jag inte tränade tillräckligt hårt. Eller?

Jag har inte riktigt den där kämparglöden och disciplinen som de flesta människorna har. När jag spelar spel skiter jag ganska mycket i om jag vinner eller inte, jag är inte en tävlingsmänniska. Människor som tränar är oftast det så därför orkar de kämpa sig igenom jobbiga pass och pushar sin uthållighet till max. Passet igår var jävligt jobbigt för en person med min styrka och kondition men det var också helt galet kul så därför försökte jag pusha mig själv och ta ut svängarna trots att det var svinjobbigt. Svetten rann över hela mig och jag var på riktigt röd i HELA ansiktet (och armarna and so on...) 10 minuter in i passet. Då hade vi bara värmt upp...

Jag känner mig riktigt pepp på att träna och komma i någorlunda form. Jag har nog aldrig varit så här taggad inför träning förut. Det känns jävligt bra! Jag funderar på om jag ska ta vikt och mått en gång i veckan för att se konkreta resultat och få lite motivation. Nån som har tips på vilka olika mått jag ska ta?