Min förlossningsberättelse

När Vilgot var några veckor började jag skriva på min förlossningsberättelse men kom inte speciellt långt. Varje gång jag skulle fortsätta skriva satt jag mest där och försökte komma på hur jag skulle formulera mig. Det är så många detaljer som ska med och så är det väldigt svårt att beskriva hur det känns att föda barn liksom. Det blev ett projekt till slut och var inte kul. Det slutade med att jag sket i det. Det ska inte kännas jobbigt att blogga. Jag vill ju dock gärna berätta om den bästa och samtidigt jobbigaste dagen i mitt liv så därför tänkte jag ge det ett försök nu, sådär fem månader senare.

Jag var beräknad att föda 25/8-11 men gick över tiden med fem dagar. Vilgot föddes Tisdagen 30/8-11 kl 05.54.

På Söndagen var vi på sjukhuset och gjorde hinnsvepning på morgonen. Resten av den dagen hade jag molande värk från och till. Sent på kvällen vaknade jag efter ca 30 minuters sömn och hade svinont, knaprade lite piller och somnade om.

Måndag morgon vaknade jag kring 8 och mådde skit. Jag hade typ 38 graders feber och ont i hela kroppen blandat med värkar. Till en början var jag till och med osäker på om det var värkar eller bara feber som gjorde så ont. Till slut förstod jag att det var både och.

Vi hade Kevin den här dagen så Christian fick underhålla honom, fixa lunch och passa upp mig samtidigt. Det skötte han galant! När värkarna bara blev värre och värre fick Christian skjutsa hem Kevin flera timmar för tidigt. Under tiden låg jag och klockade värkar. När värkarna blev så jobbiga att jag var tvungen att andas igenom dem ringde jag mamma så att hon kunde klocka åt mig. Mina systrar och pappa kom upp en kortis för att kolla hur det var med mig. Så fort Christian kom tillbaka, kring 16-tiden, åkte vi och pappa till sjukhuset.

16:39 Vi kom fram till sjukhuset och då satte de en ctg (lite remmar och sladdar på magen) för att hålla koll på bebisens hjärtslag och mina värkar. Då var jag öppen 2 cm. Vilgots puls låg på 200 (den ska ligga på ca 145) och de konstaterade han hög puls pga min feber.

16:54 Jag fick lustgas och sedan febernedsättande.

17:40 De frågade om jag ville ha epidural vilken jag ville. I mitt förlossningsbrev, som vi gav till barnmorsorna, stod det att jag helst ville prova utan först, men just då var jag hundra procent säker på att jag ville ha vad som helst som kunde få bort smärtan.

17:50 De försökte få vattnet att gå, men lyckades inte.

18:40 Läkaren gav mig epiduralen. Gud så skönt det var att slippa smärtan! Jag hade ju lustgasen också men den tar väl egentligen inte bort smärtan, däremot blir man ju rätt så lullig, så smärtan blir lite enklare att hantera.

18:53 De satte en ctg på Vilgots huvud och gjorde samtidigt att vattnet gick. Det var en sjuk känsla! Jag visste inte att det var just det de gjorde så jag blev väldigt paff när det plötsligt forsade ut en flod mellan bena på mig. Jag är förvånad att det inte rann ner något på golvet. Vilgot, som var väldigt stressad, hade bajsat i fostervattnet.

19:25 De tog min temp och då hade jag 37,8 grader.

19:45 Öppen 3 cm.

20:15 Öppen 4 cm

21:05 De bad mig att stå upp i 30 minuter för att påskynda processen lite då den gick alldeles för långsamt. Det var långa och jobbiga 30 minuter kan jag säga! Jag lutade mig mot en gåstol och minns att jag fick äta varma koppen mellan värkarna. Det rann grön, äcklig sörja längst med mina ben och Christian fick torka upp det. Fyfan! Jag tycker att det är någon annans jobb. Vi var där för att vi skulle ha barn, inte för att torka upp fostervatten från golvet.

Vid det här laget hade epiduralen släppt helt och jag hade ONT. När jag till slut fick lägga mig ner igen kom krystvärkarna. Jag var bara öppen 4 cm, alltså inte ens halvvägs, och Vilgot låg alldeles för långt upp i bäckenet så det var verkligen inte dags. Jag blev uppmanad att andas igenom krystvärkarna och hålla emot. Ja, det är ju jäävligt lätt! Föreställ dig att du är riktigt jävla bajsnödig, sådär att du måste fokusera på att inte bajsa på dig. Och kroppen kämpar med VARENDA muskel, inte minst magmusklerna, för att få ut bajset. Föreställ dig att det kommer som attacker som gör att du bara måste trycka på. Tänk dig att du samtidigt har jävligt ont i magen och ryggen och släng på lite feber på det. Så var det, fast utan bajs och med bebis.

Till en början kunde jag faktiskt hålla emot krystvärkarna för då var de inte jättestarka. Till slut gick det dock inte längre och då sket jag i vad de sa. Jag har ingen aning om vad klockan var när jag "gav upp" och började krysta, men det var nån gång på natten. Jag krystade vid varje värk i säkert några timmar, men inget hände såklart. De ljuden jag gav ifrån mig när jag krystade visste jag inte om att jag kunde ge ifrån mig. Jag brölade som en björn och krampade med hela kroppen.

21:30 Öppen 5 cm

21:35 Värkarna kom och gick ju med jämna mellanrum hela tiden. Det finns en skärm som visar hur värkarna ter sig och där kan man se siffror som räknar upp och ner beroende på var i en värk man är. Jag tittade mycket på de siffrorna för att kunna förbereda mig på nästa värk. När jag inte hade en värk låg siffrorna på typ 0-10 och när de började gå uppåt skyndade jag mig för att ta så mycket lustgas jag bara kunde. Som värst gick siffrorna upp till 100 ungefär. När en värk tog slut hade jag några minuter på mig att ladda om och köra igen.

Just den här stunden fick jag en kraftig värk som, när den var över, bara gick ner till typ 25. Sedan vände den uppåt till 100 igen och ner till 25. Om och om igen. Jag hade fyra kraftiga värkar på 10 minuter och det minns jag så tydligt. Det var ett rent helvete. Jag kände nästan paniken efter den tredje värken och gnällde fram ett hjälp under masken. Christian ringde på barnmorskan och jag vet inte om hon gjorde nåt eller om det gick över av sig själv, men det var en stor lättnad. Pauserna mellan värkarna behövs verkligen!

22:16 Läkaren skulle ta nåt blodprov (kallas tydligen laktatprovtagning) från Vilgots huvud, men tyvärr var livmoderhalstappen inte helt utplånad än så hon nådde inte. Det var bland det värsta med hela förlossningen. Det var så jävla obehagligt och gjorde så sjukt ont av nån anledning. Hon gjorde det tre gånger till efter det och det var så jobbigt att jag grät vid ett eller flera tillfällen när hon gjorde det.

22:29 Efter att ha sagt till flera gånger om att epiduralen inte hjälpte längre och att jag ville ha mer, mer, MER, fick jag till slut lite mer. Tyvärr tog den inte så jag fortsatte ha ont.

23:00 De tog min temp och jag hade 38,8 graders feber.

00:20 En till jobbig laktat. Ångest, smärta, skrik och gråt!

00:45 Öppen 6 cm

01:15 En till jobbig laktat. Ångest, smärta, skrik och gråt!

01:40 De tog min temp och jag hade 39,5 graders feber. Vid det här laget var jag helt sjukt trött och alldeles virrig och borta av all lustgas och feber så jag minns knappt vad som hände några timmar framöver. Lustgasmasken låg hårt pressad mot mitt ansikte mest hela tiden, trots att man bara ska andas i den när man har en värk. Det bidrog till att jag var helt borta. En period somnade jag mellan varje värk. Jag var så trött/borta att jag inte ens märkte att jag somnade. Det var som att vakna av smärta om och om igen.

02:20 En till jobbig laktat. Ångest, smärta, skrik och gråt!

Jag minns inte vad klockan var, men här nån gång kom narkosläkaren in till oss och berättade att det skulle bli akut kejsarsnitt och min spontana reaktion var ångest. Jag började gråta och ville verkligen inte. Hon frågade varför jag kände mig ledsen och vad jag var rädd över. Jag sa Jag är inte rädd, jag bara vill inte!. Ungefär då kom en barnmorska in och sa att narkosläkaren hade gått in i fel rum. Det var kvinnan i rummet bredvid som skulle få akut kejsarsnitt. Narkosläkaren typ dog av skam och bad om ursäkt hundra gånger. Jag gav till ett tjut av lycka och blev överlycklig och så sjukt lättad.

03:45 Öppen 7 cm

04:05 En till jobbig laktat. Ångest, smärta, skrik och gråt!

05.25 Beslutade läkaren att det skulle bli akut kejsarsnitt och lyckan var total! Vid det här laget hade jag genomgått så jävla mycket och ville bara att det skulle ta slut och jag sket i hur ungen kom ut, bara han kom ut! Äntligen skulle det ta slut!

När de skulle rulla iväg mig till operationssalen fick jag kämpa mig över till en annan säng och suga i mig en jävla massa lustgas innan de snabbt rullade iväg mig. Jag tror att jag hann få två värkar innan de gav mig bedövning inne i operationssalen. Innan de gav mig bedövningen var jag tvungen att kämpa mig över till en ny säng igen och det var ett jävla helvete. Det var så obehagligt att sitta upp när bebisen låg så långt ner i bäckenet. Det kändes som att jag satt på bebisen typ. Jag var tvungen att sitta upp när de skulle ge mig bedövningen och då hann jag få en värk. Jag var så svag och hade så ont att jag var tvungen att hänga med hela kroppen på Christian. Stackarn fick hålla hela mig uppe. Jag minns att läkarna försökte prata med mig och tror att de bad mig att försöka sitta mer upprätt, för jag hängde nog rejält mycket på Christian.

När jag hade fått bedövningen blev jag som en ny person. Jag var på bra humör, lättad och spänd över att vi när som helst skulle få träffa vår lilla älskling. På ett ögonblick var smärtan borta och jag hade inga bekymmer i världen. Christian däremot satt likblek bredvid mig och verkade inte må helt okej. Jag frågade till och med hur han mådde. han fick en Festis av en barnmorska för att få upp blodsockret medan de höll på och rigga upp allt inför snittet.

05:54 Vilgot föddes.
Jag minns hur det kändes som att flera människor stod och slet och drog i min mage något fruktansvärt. Det gjorde inte alls ont. Sen plötsligt hörde jag det minsta lilla skriket. Det kan nog inte klassas som ett skrik ens. Det var ett litet, litet ljud han gav ifrån sig.

Christian och en barnmorska gick in med Vilgot i ett rum som låg i anslutning till operationssalen och klippte navelsträngen. Tyvärr fick inte Christian klippa navelsträngen, det gjorde dem utan att fråga ens. Sen la de honom inlindad på mig. Jag låg helt platt och hade honom precis framför näsan, lite för nära, så jag såg honom inte så bra. Han var så fin. Jag minns att jag sa hej flera gånger och tänkte att Jaha, är det såhär du ser ut.

Efter det fick Vilgot och Christian åka upp till förlossningrummet medan läkarna sydde ihop mig.

06:50 Fick jag åka upp till förlossningsrummet där Christian satt med Vilgot i en fåtölj och myste. Jag var ju helt bedövad från under brösten ända ner till tårna så jag låg ju där som en strandad val. Det var lite jobbigt. Äntligen fick jag amma Vilgot för första gången och hålla honom i min famn. Efter det klädde Christian på honom kläder.

Kort därefter knackade det på vår dörr och där stod min pappa. Enligt mina systrar hade han gått och varit väldigt ojig och orolig för hur det var med mig. Gullepappa. Lagom tills han kom fick vi frukost så där satt vi tre och käkade. Just då tänkte jag inte ens på det, men såhär i efterhand stör det mig lite att han kom och klampade in i vår första stund som nybliven familj, men eftersom att jag inte ens tänkte på det då så har jag valt att inte gå omkring och sura över det nu heller.

Efter nästan ett dygn av smärta och obehag kom belöningen. Han är den allra viktigaste personen i mitt liv och utan honom skulle jag inte vara hel. Det låter ascheesy men så är det faktiskt. Han är är så fantastiskt fin, charmig, rolig och smart. Sen han kom till jorden har inte en enda dag passerat utan att jag har känt mig lycklig. Han är det bästa jag har gjort och han är min. Och Christians såklart!